Rosor vissnar och lämnar taggar
Vad hände? När hände det och hur kunde det bli såhär fel? Jag trodde det var VI alltid för evigt. Rosenskimrande äckliga jävla dimma, vart fan försvann du. Varför lämnade du bara kvar taggarna utan att ens ge en liten hint om att sommaren var över och att dina rosor vissnar då.
Hur kunde det gå såhär snett? Jag sitter och förstår ingenting. Känner mig så lurad. Känslorna svallar över och emellanåt försvinner jag in i min tomhet där jag stänger av och inte bryr mig men så kommer hugget och jag sitter och undrar om man kan dö av det jag känner? Nu förstår jag vad alla skriver om..nu förstår jag så väl andra i min närhet. Hur har dom överlevt? Jag tror inte jag kommer göra det. Det gör så ont, ont, ont, ont. Ett tryck över bröstet och en kniv som vrider om..varv, på varv på varv och den enda tanke som existerar är "varför?"
Varför slänger du det fina vi har haft i soporna? Varför stampar du på den underbara kärlek vi har som om det vore ett äckligt skadedjur som måste dödas. Varför sliter du sönder mig? För det är det du gör med dina ord.
Sliter sönder mig inuti och jag förstår inte..Hur kan du som var så fin och förstående göra mig så illa? Och om du nu älskar mig som du säger...då förstår jag än mindre. Det värsta av allt är att jag älskar dig så mycket så det aldrig kommer kunna gå att beskriva med ord..Utan dig faller jag handlöst. Du är den enda som jag kan öppna mig för totalt..du är den som fick mig att börja leva igen. Som gav mitt liv en mening.
Innan dig levde jag inte på riktigt...
Hur kunde det gå såhär snett? Jag sitter och förstår ingenting. Känner mig så lurad. Känslorna svallar över och emellanåt försvinner jag in i min tomhet där jag stänger av och inte bryr mig men så kommer hugget och jag sitter och undrar om man kan dö av det jag känner? Nu förstår jag vad alla skriver om..nu förstår jag så väl andra i min närhet. Hur har dom överlevt? Jag tror inte jag kommer göra det. Det gör så ont, ont, ont, ont. Ett tryck över bröstet och en kniv som vrider om..varv, på varv på varv och den enda tanke som existerar är "varför?"
Varför slänger du det fina vi har haft i soporna? Varför stampar du på den underbara kärlek vi har som om det vore ett äckligt skadedjur som måste dödas. Varför sliter du sönder mig? För det är det du gör med dina ord.
Sliter sönder mig inuti och jag förstår inte..Hur kan du som var så fin och förstående göra mig så illa? Och om du nu älskar mig som du säger...då förstår jag än mindre. Det värsta av allt är att jag älskar dig så mycket så det aldrig kommer kunna gå att beskriva med ord..Utan dig faller jag handlöst. Du är den enda som jag kan öppna mig för totalt..du är den som fick mig att börja leva igen. Som gav mitt liv en mening.
Innan dig levde jag inte på riktigt...
