Ett beslut och tankar
Sitter hemma med en kopp te och försöker kurera mig från att bli mer förkyld. Dagen som gått har varit alldeles för lång för att jag ska orka med. Tankar och känslor som jag inte riktigt kan placera helt får mig ur balans.. Känner det som att jag har gått och balanserat på en rätt tunn lina den senaste tiden och helgen som var fick mig att ta ett steg för långt ut så jag ramlade ner och kan inte riktigt förstå hur jag ska klara att ta mig upp igen. Har inte så mycket styrka att jag orkar klättra upp och även om jag lyckades finns inte balansen kvar och jag skulle falla igen.
Ute i lördags och hade sån värk innan att jag tog en pronaxen, lindrar svår värk och tänkte inte på att man inte ska blanda det med alkohol vilket resulterade i söndagsångest då hela kvällen är som en dimma med svaga glimtar då och då. Avskyr att inte minnas.
Jobbet idag fick ta stryk, gick omkring i en dimma och kände mig inte alls där..Gjorde vad jag skulle och absolut inte mer. Orkade inte, allting gick så sakta. Som i slowmotion. Nu måste jag ta tag i det här! Det går inte längre helt enkelt. Jag trodde jag skulle klara det själv men istället har det bara blivit värre och även spätts på med annat. Tillsammans med hösten är det en riktigt skön kombination! Dom senaste 2-3 veckorna har det inte gått en dag utan ångest. Om jag inte haft min älskling vet jag inte vad jag hade gjort! Men han kan inte få bort den helt längre..Han kan hjälpa, dämpa men tyvärr har det gått så långt nu. Känner mig så dålig att jag inte kan få bort det. Jag vet ju att jag klarade det en gång innan. Samtidigt vet jag att jag inte ska känna så, snacka om höga krav på sig själv när man tom ska få sig själv att må bra. Men förnuftet styr inte över känslorna och jag tycker innerst inne att jag borde klara av det här själv.. Löjligt av mig att gömma sig bakom att jag har höga krav på mig själv. Jag får ju rycka upp mig!
Det blir väldigt lugnt på ett bra tag nu, hemma med älsklingen och träffa vänner utanför nattklubbarnas värld! Det behövs just nu, måste ta tag i allt. Koncentera mig på jobbet och försöka må bra.
Ute i lördags och hade sån värk innan att jag tog en pronaxen, lindrar svår värk och tänkte inte på att man inte ska blanda det med alkohol vilket resulterade i söndagsångest då hela kvällen är som en dimma med svaga glimtar då och då. Avskyr att inte minnas.
Jobbet idag fick ta stryk, gick omkring i en dimma och kände mig inte alls där..Gjorde vad jag skulle och absolut inte mer. Orkade inte, allting gick så sakta. Som i slowmotion. Nu måste jag ta tag i det här! Det går inte längre helt enkelt. Jag trodde jag skulle klara det själv men istället har det bara blivit värre och även spätts på med annat. Tillsammans med hösten är det en riktigt skön kombination! Dom senaste 2-3 veckorna har det inte gått en dag utan ångest. Om jag inte haft min älskling vet jag inte vad jag hade gjort! Men han kan inte få bort den helt längre..Han kan hjälpa, dämpa men tyvärr har det gått så långt nu. Känner mig så dålig att jag inte kan få bort det. Jag vet ju att jag klarade det en gång innan. Samtidigt vet jag att jag inte ska känna så, snacka om höga krav på sig själv när man tom ska få sig själv att må bra. Men förnuftet styr inte över känslorna och jag tycker innerst inne att jag borde klara av det här själv.. Löjligt av mig att gömma sig bakom att jag har höga krav på mig själv. Jag får ju rycka upp mig!
Det blir väldigt lugnt på ett bra tag nu, hemma med älsklingen och träffa vänner utanför nattklubbarnas värld! Det behövs just nu, måste ta tag i allt. Koncentera mig på jobbet och försöka må bra.
Kommentarer
Trackback
